Äsch! Vi kör slutklämmen nu! Enjoy! 

Del 10. Mötet

Det gick ett par dagar. Allt gick tillbaka till det normala. Jag slutade tänka på Simon ,eller i alla fall gjorde jag det inte lika mycket som förut. Julia, Alice och Erik hjälpte mig att komma i ordning i pappas nya lägenhet.

En måndags morgon gick Julia i väg för att ha drama. Sedan såg vi inte henne förens på fredagen. Eller jag i alla fall. Hon stack in näsan i skåprummet när jag hämtade mina böcker till nästa lekitonen. ”L! Gudars, det var länge sedan!” Hon gick fram till skåpet och bakom henne kom Simon. Mitt hjärta gjorde en volt. ”L, det här är Igg, Igg, detta är L.” Jag stirrade på henne och sedan mötte jag Simons blick. Den var kall och tom. Jag vände mig om och gick. ”L!” hörde jag hur hon ropade efter mig, men jag tänkte inte bry mig, det var svårt att se dem tillsammans även fast jag nästan slutat tänka på honom. Nästan.

Varken jag, Erik eller Alice förstod vart Julia hade spenderat veckan, vi visste att hon hade en pjäs snart, men det verkade inte troligt att hon skulle få hoppa lekitionerna för det.

På söndagen fick jag ett sms av henne. 'Uppspelning av pjäsen på måndag, kommer du och kollar?'

Jag väntade i ungefär en timme innan jag svarade. Jag hade seriöst ingen lust att gå och se henne och Simon. Men hon var ändå min bästa vän, och det var hennes första pjäs. 'klart.'

Jag lade mig på rygg i sängen. Drog fram Simons skjorta från under sängen. Det var otroligt att den fotfarande luktade. Jag kastade i från mig den och gick till badrummet.

När jag fått utlopp för smärtan gick jag och lade mig. Jag somnade nästan direkt. På morgonen skakade jag som en idiot. Jag hade drömt något. Men så fort jag slog upp ögonen seglade det iväg från min hjärna.

När jag kom till skolan var Erik och Alice så taggade att de hoppade upp och ner. ”Är inte du taggad?” Jag nickade. Visst tänkte jag. Jättekul för henne. Jag skakade på huvudet. Det ska bli kul, tänkte jag för mig själv. Vi hade en lekition innan vi skulle gå på pjäsen. Alice hade tjatat sig till att våran klass skulle få titta på pjäsen.

Vi gick dit och fick bra platser. Första scenen började, det var en bra pjäs trots allt. Jag hade inte trott att det var så seriöst med drama, men det var djupa grejer som de tog upp.

Slutscenen spelades upp, musiken skrålade och Julia sa den sista avgörande repliken. Jag reste mig för att ta till kulisserna för att gratulera henne. Hon var duktigare än jag någonsin kunnat tänka mig.

Jag hittae loscherna och ropade. ”Juliaa! Du var fantas-” Jag avbröt mig mitt i. Simon stod mitt i loschen. ”Hon är fortfarande på scen.” Jag stod bara tyst. Jag visste inte vad jag skulle säga till honom. Jag ville inte förstöra något mellan honom och Julia. Han gav mig en vass blick och då kastade jag ur mig det som jag burit omkring på. ”Förlåt om jag sårade dig, nej ATT jag sårade dig. Jag var inte säker på vem jag var och jag var så himla rädd och osäker.” Han backade i väg ett steg som för att betrakta mig. ”Efter att jag lämnat dig så gick jag hem och spydde och kunde inte äta på... ja, jag har fortfarande inte ätit. Sedan skar jag mig för att jag kände att jag gjorde fel.” Jag drog upp min ärm och visade honom ärren, som fortfarande var röda och iriterrade från igår. Simon kom närmare mig. ”Du... du borde.. inte...” Stammade han och tog tag i min arm. ”Förlåt. Det här är mitt fel. Han drog sakta sin hand upp för min arm. ”Jag borde inte tvingat mig på dig sådär. Jag trodde väl... Jag föll verkligen för dig. Jag borde väl förstått att du inte var bög när du lämnade lappen, men så ville jag så gärna bara se dig, få röra dig igen. Jag kunde inte sluta tänka på dig.” Han viskde och släppte min arm. ”Jag har insett vem jag är nu. Jag är bög, jag skäms inte längre för det. Jag är hopplöst kär i den som fick mig att inse att det är okej.” Simon sken upp. ”J-jag... jag vet inte ens vad du heter.” Han skrattade till. ”Kan vi börja om?” Frågade jag. Han nickade. Och så tog vi ett steg ifrån varandra. Jag synade honom uppifrån och ner. Det korpsvarta håret och de isigt blå ögonen som skarpt observerade mig. En marinblå tröja. Jag sträckte fram min hand och han tog ett steg mot mig. ”Hej, jag heter Leo.” Han log mot mig. ”Hej Leo, jag heter Simon.” Vi stod där och log i flera minuter. Sedan omfamnade han mig och jag drog in hans doft. Vaniljen, eller kanelen blandades perfekt med blomdoften, som jag nu insåg var camomille. Min favorit doft. Jag log och plötsligt pressade han sina kalla läppar mot mina. Känslan av kallt som mötte varmt fick mig att rysa av välbehag. Jag älskade det här. Simon drog sig sakta ifrån mig och viskade i mitt öra. ”Du är min nu.”

Det var det.... nu känns det jävligt tomt... 

Good bye!!

"there are no goodbyes. For I will always be, as you will always be." // Bexz